Om lungcancer

Symptom

Symptom på lungcancer varierar mellan olika individer där vissa kan ha hosta eller upprepade lunginflammationer medan andra inte har några symtom alls. I listan nedan finns exempel på några vanliga symptom.

Det är viktigt att söka sin hälsocentral om man har något av ovan nämnda symtom. Vid besöket får patienten berätta vilka besvär han/hon har, man gör en kroppsundersökning och i de flesta fall görs även en röntgen av lungorna. Hosta och luftvägsbesvär är mycket vanliga symtom och majoriteten av alla som söker för dessa besvär har inte lungcancer.

Undersökning

Vid misstanke om lungcancer remitteras personen till en lungmedicinsk enhet. Målet med utredning är att ta reda på om det rör sig om lungcancer och i så fall hur utbredd tumören är och vilken typ av lungcancer det är.

Datortomografi (skiktröntgen) görs för att se om det finns en tumör, storlek, hur den sitter i förhållande till stora blodkärl, luftvägar och andra organ och slutligen om cancern har spridit sig till lymfkörtlar eller till andra delar av kroppen.

För att ta reda på vilken typ av tumör det rör sig om tas ett vävnadsprov. Detta tas oftast via bronkoskopi, där en tunn mjuk slang med kamera, efter lokalbedövning förs ner i luftvägarna. Undersökningen utförs i vissa fall med bronkoskopiskt ultraljud, så kallad EBUS, där bronkoskopet även är utrustat med ett ultraljud. Med EBUS kan man ta prover även från lymfkörtlar i anslutning till luftvägarna. Om förändringen sitter nära bröstkorgsväggen kan vävnadsprovet tas genom att sticka med en tunn nål utifrån genom bröstkorgsväggen, då med ledning av ultraljud eller datortomografi.

Det finns olika typer av lungcancer. De två stora grupperna är småcellig lungcancer och icke-småcellig lungcancer där icke småcellig lungcancer är den klart vanligaste formen (ca 85 %). Indelningen bygger på cancercellernas utseende och ursprung.

Lungcancer indelas i fyra olika stadier, där stadium I är en begränsad tumör som inte spridit sig utanför lungan eller luftrören. Vid stadium II och III är även lymfkörtlar angripna. Stadium IV betyder att cancern är spridd med metastaser i lungorna eller till andra organ.

Behandlingsalternativen för icke-småcellig lungcancer är beroende av vissa egenskaper hos själva tumören, hur tumörens utbredning ser ut och patientens övergripande hälsa och lungfunktion.

Om tumören är lokaliserad till en lunga och inte är spridd i övrigt eller endast till lymfkörtlar i lungroten (hilus) (stadium I-II) kan behandlingen, vid gott allmäntillstånd hos patienten, utgöras av kirurgi eller strålbehandling, ofta sk. precisionsstrålbehandling. Om tumören uppvisar tecken på spridning till lymfkörtlar mellan lungorna (stadium III) är ofta en kombination av olika behandlingsalternativ att föredra, exempelvis läkemedelsbehandling och strålbehandling och i utvalda fall även kirurgisk behandling. Om lungcancern visar tecken på mer avancerad spridning inom eller utanför lungorna (stadium IV) inriktas ofta behandlingen på läkemedelsbehandling. Strålbehandling kan vara aktuellt i stadium IV i symptomlindrande syfte.

Småcellig lungcancer skiljer sig från icke småcellig cancer i behandling på så sätt att det är mycket sällan man kan operera småcellig lungcancer men däremot är tumören ofta både behandlingsbar med läkemedel och ibland strålbehandling.

Vilken typ av läkemedelsbehandling som kan var aktuell avgörs inte endast av vilken typ av tumör det är utan även av genetiska egenskaper. Detta kan klarläggas med modern teknik där man analyseras förekomst av mutationer och lämplighet att behandla med s.k. målstyrd läkemedels behandling eller exempelvis immunterapi.

Kirurgi

Kirurgi används inom cancerbehandling i flera olika syften:

1. Diagnos. För att bestämma tumörtyp och spridning. En mindre vävnadsbit avlägsnas (biopsi) och undersöks på labb.
2. Behandling. För att avlägsna tumören och omkringliggande vävnad som kan innehålla tumörceller.
3. Stadieindelning. För att kunna bestämma tumörstadier. Görs ofta i samband med borttagande av tumören.

Den vanligaste operationstypen är s.k. lobektomi och innebär att man opererar bort den lunglob där tumören finns. Ibland kan det räcka med att man tar bort en del av en lob men växer tumören i mer än en lob behövs ofta större kirurgiskt ingrepp. Ibland kan det vara aktuellt att ta bort hela lungan (pulmektomi.)

Strålbehandling

Strålbehandling ges med hjälp av en linjäraccelerator. Strålningen, som inte har något med radioaktivitet att göra, påverkar cellernas arvsanlag så att deras förmåga till delning skadas. Strålningen påverkar också de friska cellerna, men de är bättre på att reparera dessa skador.

Strålbehandling kan ges i olika syften.

Kurativt/Botande: För att bota en lungcancersjukdom krävs att behandling ges dagligen under en längre period, ofta 4 – 6 veckor. Vid små tumörer används ibland s k precisionsstrålning vilket innebär få behandlingar (3-8) med hög dos.

Palliativt/Symptomlindrande: Används för att lindra olika symtom som smärta, blödning och andnöd. Ofta ges det vid ett tillfälle men ibland kan man behöva ge det upp till ett par veckor

Antal behandlingar och stråldos är beroende av tumörens egenskaper (storlek, läge och strålkänslighet). Oftast ges botande strålbehandling i kombination med läkemedel. Ibland ges det också i kombination med kirurgi.

Medicinsk behandling

Ett stort antal läkemedel används inom lungcancerbehandling. Vanligtvis ges en kombination av olika läkemedel under ett antal veckor eller månader. Behandlingen läggs upp individuellt baserat på olika faktorer som lungcancertyp, förekomst av ex mutationer, spridning, patientens hälsotillstånd mm.

Syftet med behandlingen kan vara:

• Minska tumörens tillväxt
• Förhindra spridning
• Lindra symptom som orsakats av tumören
• Eliminera samtliga tumörceller

Läkemedelsbehandling har traditionellt bestått av kemoterapi (cytostatika). På senare år har dock stora framsteg skett vilket öppnat upp för nya behandlingsmetoder och ett större urval av behandlingsalternativ än vad som bara fanns för några år sedan.

Läkemedelsbehandling vid icke småcellig lungcancer innefattar idag kemoterapi (cytostatika), målriktade behandlingar, ofta i tablettform och immunterapi. Behandlingsmetoder finns också där man på verkar blodförsörjningen till tumören (angiogeneshämmande läkemedel).

Tobaksrökningen globalt dödar fler än 7 miljoner människor varje år och passiv rökning svarar för åtminstone 600 000 dödsfall/år (www.tobaksfakta.se). Nära 80 % av världens mer än 1 miljard rökare bor i låg- eller medelinkomstländer där bördan av tobaksrelaterad sjukdom och död är störst (rapport WHO).

Det finns ett starkt samband mellan tobaksproduktion och konsumtion å ena sidan och å andra sidan fattigdom, barnarbete, sjukdom och miljöförstöring.

Vi har en stark motkraft i tobaksindustrin som vet vad de säljer

Tobak innehåller nikotin och nikotinets viktigaste egenskap är att det framkallar beroende. Det anses framför allt hänga ihop med att det binds till receptorer i hjärnan och ger signal till produktion av dopamin och andra signalsubstanser i hjärnans belöningssystem – det är så ”nikotinkicken” uppstår. Nikotin, kokain, amfetamin och heroin anses utöva sin effekt genom att binda sig till samma receptorer i hjärnan. (Tobaksfakta).

Många sjukdomar har ett samband med rökning

Det finns ett klart samband mellan rökning och flera olika cancerformer som lungcancer, cancer i munnen, strupen, matstrupen, bukspottkörteln, urinblåsan och livmoderhalsen.

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), sjukdomar i hjärta och kärl till exempel kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke, tandlossning, kroniska svalgbesvär, impotens, dålig andedräkt, benskörhet, nedsatt kondition är andra exempel på tillstånd som också har ett klart samband med rökning.

Rökning ökar även risken att drabbas av komplikationer i samband med kirurgiska ingrepp.

Tobaksrökningär den viktigaste orsaken till lungcancer

Bland patienter med lungcancer har cirka 10 % av männen och 15 % av kvinnorna aldrig rökt. Aldrig rökare är vanligare bland yngre patienter (<40 år) med lungcancer.

85-90% av alla som drabbas av lungcancer är eller har varit rökare. Rökare löper en ökad risk att drabbas av alla de vanligaste typerna av lungcancer. Särskilt starkt är sambandet för skivepitelcancer och småcellig lungcancer. Flest aldrig-rökare återfinns i gruppen med adenocarcinom.

Lungcancer orsakas av förbränningsprodukter i tobaksröken. I röken har man identifierat cirka 7000 olika kemiska ämnen där bland andra exempelvis benspyrener och nitrosaminer är cancerframkallande. Det finns inga bevis för att rökning av filtercigaretter eller ”milda” cigaretter är mindre farliga när det gäller lungcancer.

Den tid det tar för lungcancer att utvecklas är lång, ofta efter 10-30 års exponering. Hos rökare uppstår tidigt cellförändringar (mutationer) i bronkslemhinnan även i avsaknad av luftvägssymtom. För kliniskt manifest lungcancer krävs många mutationer. Mutationer i slemhinnan hos rökare är ofta permanenta dvs de går inte tillbaka och innebär en livslång förhöjd risk för lungcancer i jämförelse med någon som aldrig varit rökare. Rökstopp medför dock en successivt minskad riskökning och efter 10-15 år är riskökningen minskad, men är fortfarande högre jämfört med en person som aldrig rökt.

Passiv rökning ökar även den risken för lungcancer. Samhällsåtgärder mot rökning i offentliga miljöer är därför lätta att motivera inte bara för att de kan förhindra att barn och ungdom börjar röka, utan även för att skydda de som inte röker från en allvarlig hälsorisk.

Med förfinade metoder kan konstateras att aldrig-rökarens lungcancer inte är identisk med rökarens cancer, utan i större utsträckning kan vara tillgänglig för målriktad terapi.